1) Bergaska

Sorbus aucuparia, runnn, fläderbär

Lövfällande, ofta flera stammar, höjd 4-10 m.

Bergaska kan växa både som träd och buskar. Att den är mer buskliknande kan bero på en skuggig växtplats, på att marken är grov eller på att bladen äts upp av rådjur. Mer än 90 arter av olika bergsaskor är kända i hela världen. De växer nästan var som helst, men i skogar överskuggas de ofta av andra träd och förblir då som en liten buske.

Bergask används som prydnadsträd i trädgårdar, där det kan växa till ett träd med hög stam när det inte skuggas av andra träd. Trädet är inte särskilt högt värderat av skogsindustrin.

Fjällris blommar i juni-juli med vita blommor.

Bergsris är en insektspollinerad växt som lockar till sig pollinatörer med sina starkt doftande blommor. Olika fjärilar, flugor, bin och skalbaggar pollinerar asken.

Trädet är kanske mest känt för sina röda bär som lockar många olika fåglar till grenarna när fröna mognar på hösten. Stora flockar av rörliga vaxskivlingar, liksom tallkottar, rödhakar, tjäderfinkar och tordmular, njuter av bären och fungerar som fröbärare. Detta säkerställer en mycket bred spridning av rönnbär.

2) Alpine Rose

Rhododendron, alpina, alpina rosor

Lövfällande buske, höjd. 0-30 m

Trots namnet hör alpina rosor inte till rossläktet utan till familjen ljungväxter. Det finns upp till 1 000 olika arter av alpina rosor, varav uppskattningsvis 25 000 olika sorter har förädlats för prydnadsändamål.

På 1970-talet utvecklade Helsingfors universitet och Arboretum Mustila alpina rossorter som lämpar sig för Finland. Som ett resultat av denna utveckling har man fått fram flera olika uthålliga alpinrosstammar. Den största alpinrosenparken finns i parken Laajasuonpuisto i Södra Haaga, som också kallas rhododendronparken. Där har över 3 000 alpina rosor planterats i forskningssyfte.

Alpina rosor inkluderar vintergröna växter, blåvioletta blommor, alpina rosor och park azaleor som fäller sina blad på vintern.

Förädling har gett upphov till ett helt spektrum av alpina rosor i olika färger, från vitt till grönt, från lila till orange. Gult är dock en särskilt önskad färg på alpina rosor och finns numera även som en vinterhärdig sort, särskilt i azaleor.

3) lönn

Acer platanoides, Skogslönn, lönn

Lövfällande, höjd. 10-20 m

Lönn, som klassificeras som ett tempererat lövträd, spreds till Finland för cirka 6 000 år sedan. På den tiden förekom lönn naturligt längre norr om den nuvarande gränsen tack vare ett varmare och fuktigare klimat, och det fanns också rikligt med lönnskogar i Finland. På grund av röjning har de stora skogarna försvunnit, och endast enskilda träd och små skogspartier finns kvar. I dag sträcker sig den norra gränsen för den naturliga utbredningen av lönn till linjen Björneborg-Tampere-Puumala.

Lönnens lätt igenkännliga blad kommer ut i maj-juni, samtidigt som vårblommorna blommar på våren. Lönn pollineras av både vind och insekter, och frön kan spridas upp till 5 km bort. Spridningen underlättas av lönnfrönens vingar som när de släpps faller spiralformigt nedåt. Vingens bas runt fröet är klibbig på insidan, och du kan lätt använda den för att sticka upp näsan genom att "tejpa" halva vingen mot näsan.

Höstlövets färger är vackra även i de södra delarna av Finland. Lönn har förädlats till ännu mer färgstarka sorter, till exempel kan bladfärgen hos olika kungliga rönnor variera i olika röda nyanser under hela växtsäsongen.

Träet från lönn är ganska hårt och lätt att polera. Därför är lönn ett populärt byggmaterial för musikinstrument och möbler.

4) Aspen

Populus tremula, asp, Asp, Asp, Aspen

Lövfällande, höjd 15-30 m

Aspen, som hör till släktena pil och poppel, är ett snabbväxande lövträd med roliga, snirkliga, runda blad, som kan luktas redan vid en liten bris.

På grund av sin snabba tillväxt lever aspar sällan över 100 år.

Träet är mjukt och det är därför som framför allt hackspettar gärna mejslar ut håligheter i aspen för sina bon. Samma håligheter används på samma sätt som av fåglar även av andra djur, t.ex. ekorrar, flygekorrar, mårdhundar och fladdermöss, för att bygga bo och vila. På grund av det mjuka träet är aspen känslig för röta, vilket innebär att den också har en mängd olika konsolsvampar och andra vednedbrytande svampar.

Aspen blommar innan löven kommer ut i april-juni. Aspen är vindpollinerad.

Aspen används ofta i byggbranschen på grund av sitt lätta och mjuka trä. På grund av sin låga värmeledningsförmåga är asp ett bra val för bastubänkar.

5) Lärk

Larix, Lärk, Lärk, Lärk

Barrskog, höjd 15-50 m.

Kombination: Lärken är ett barrträd som fäller sina blad på vintern. Trädet tillhör familjen barrträd och är därför inte nära besläktat med granen, trots att dess finska namn antyder det. Lärken växer inte så mycket vilt i Finland, däremot finns den sibiriska lärken runt den ryska gränsen.

Lärkkärnan är rötbeständig och lämpar sig därför för utomhusbruk. Lärk används till olika trädgårdsmöbler, terrasser och broar. Lärk används också som ankbräda eftersom den inte ruttnar och är motståndskraftig mot fukt, men också för att ankbräda gjord av lärk inte är hal även i regnigt väder.

6) Bird Cherry

Prunus padus, vanlig hägg, Tuomi

Buske eller flerstammig lövträd, höjd 2-15 m.

Fågelkörsbäret är känt för sina väldoftande blomklasar, som blommar när bladen slår ut i maj-juni.

Fågelkörsbäret, som växer till en buske eller ett träd med flera stammar, kan ibland växa med en tydlig huvudstam i en bra miljö, vilket gör att det mer liknar ett träd än en buske.

Trädets bark och ved avger en stark lukt som orsakas av en giftig glykosid som bryts ner till bittermandelolja och cyanväte. Trots att trädet smakar bittert och är giftigt har fågelkörsbäret fortfarande sina egna skadedjur. Fågelkörsbärsherminen täcker hela grupper av fågelkörsbär inuti ett vitt silke och larverna äter upp trädets blad rent inuti gasväven. Även om dessa spökträd ser dömda ut, överlever trädet oftast prövningen.

Det blommande fågelkörsbäret lockar med sin starka doft olika insekter till blommorna. Fågelkörsbäret är nödvändigt som näring för larver av Papilionoidea, t.ex. rubintigern, svart hårstrå och svartkantad vit. Fågelkörsbärets frukt är en liten, glänsande svart stenfrukt.

7) Gran

Picea abies, gran, tall

Barrträd, höjd 30-45 m.

Granen är det högsta naturliga trädslaget i Finland, med en höjd på över 60 meter. Granen spreds österifrån för cirka 5 000 år sedan. Vid den här tiden anpassade sig granen väl till de vanligaste arterna björk och tall, bland annat tack vare sin förmåga att överleva i fuktiga och skuggiga miljöer. Granen är det enda trädslag som växer i hela landet, utom i de nordligaste delarna av Lappland.

I Finland finns flera olika former av granar, bland annat krypande, upprättstående, gråtande, rundade, pelarformade eller pyramidformade granar. Strukturen på barken, stammen, kottarna och nålarna kan också variera.

Granens honblommor börjar med att växa upprätt på grenen, de är purpurröda och blir sedan gula under sommaren när fröna utvecklas till kottar under grenen. Färgen ändras från grön till brun på hösten. Den årliga vårväxten på granar, det vill säga granens spetsar, är vitaminrika och har använts för att göra sirap av granens spetsar. Granens toppar används i olika drycker, sallader och som krydda samt i naturmedicin.

8) Europeisk aska

Fraxinus excelsior, (vanlig) ask, Saarni

Lövfällande, höjd. 15-25 m

Den europeiska asken, som hör till familjen oliver, finns på ön Lohjansaari i den norra delen av de områden där den kan växa, i den s.k. ekzonen. Asken kräver ett rikt kalkstens- och djupt jordartat underlag för sin livsmiljö. Ett soligt läge garanterar goda växtförhållanden för asken.
Den europeiska asken klassificeras dock som en nästan hotad art med en fiende som redan har förstört hela askskogar i Finlands grannländer, hymenoscyphus fraxineus, en svamp som orsakar förstörelse, särskilt i unga askar.

Det starka, tåliga och slitstarka trämaterialet har gjort det möjligt att använda ask till spjutskaft, bågar, hästselen och balkar till slädar och vagnar. Ask är också ett populärt material för parkettgolv. Ask används också som material för elektriska och akustiska gitarrer.

Askens vackra smala och fjäderformade blad kan vara 3-10 cm långa. På våren är bladen som växer i knopparna hopbuntade och ser håriga ut mot solen. Trädet blommar i maj innan bladen kommer ut. Frukten är en smal akne som kan spridas långt från moderträdet med hjälp av frövingar.

9) Silver björk

Betula pendula, vårtbjörk, silverbjörk

Lövfällande, höjd. 25 m

Stammen på en ung silverbjörk är vit och blir mörkare och spricker när trädet åldras, särskilt vid basen. Silverbjörkens hängande grenar ger den namnet hängbjörk. Silverbjörkens blomningsperiod är på sommaren, ofta i maj, samtidigt som bladen kommer ut. Fröna mognar på sensommaren, det finns många av dem i björkarna, vilket säkerställer att björken sprids över ett stort område. Detta gjorde det möjligt för björken att sprida sig mycket efter istiden. Silverbjörken kan också gro igen från en gammal stubbe, men det är inte lika troligt att den spirar som dunbjörken. Många ätliga svampar trivs i närheten av björkar, t.ex. kantareller, ulliga mjölkkoppar, russulor och orangebjörkskivlingar.

På sommaren kan silverbjörken skiljas från dunbjörken genom bladen och stammen. Glänsande, dubbelspetsiga, diamantformade blad och en stam med en tjock skalbarkig bas är kännetecknande för silverbjörk. De duniga björkbladen är rundare till formen. Även om bladen från den duniga björken känns mjukare är silverbjörken bättre för att göra badkvastar. Dess blad sitter kvar på grenen och fastnar inte på våt hud.

10) Vanligt äpple

Malus domestica, äppelgran, äppelträd

Fruktträd, höjd 3-8 m

Det vanliga äpplet är ett äppelträd som tillhör familjen rosor. Det vanliga äpplet är den viktigaste arten av äppelträd (Malus). Äppelträd har också förädlats till olika sorter för prydnadsändamål, t.ex. sibiriskt krabbäpple, Malus ballerina, Siebolds krabbäpple och lila blommande krabbäpple. Dessa sorter är inte avsedda att producera ätbar frukt utan att tjäna som prydnad.

Det vanliga äppelträdet har som huvudfunktion att producera frukt, och det finns över 10 000 äppelträd på Alitalo gård på detta område. Det finns hundratals olika sorter av äppelträd i världen, och det utvecklas hela tiden nya sorter för olika ändamål.

Äpplets historia i Finland anses ha börjat på 1100-talet. Det första skriftliga omnämnandet av en äppelodling i Finland är från 1539, då Erik Fleming anlade en äppelodling på gården Kuitia i Parainen.

Äppelsorter delas in i sommar-, höst- och vintersorter beroende på när de mognar. Det finns betydande skillnader i konservering, där sommaräpplen bara håller i 1-2 veckor, medan vinteräpplen bara förbättras under lagringen.

Äppelträden beskärs regelbundet för att förbättra skörden. Trädet producerar många grenar där endast blad växer. Sådana grenar tar bort näringsämnen från trädet och täcker samtidigt det solljus som äpplena behöver.

11) vanlig kalk

Tilia ×europaea (xvulgaris), parkfågel, parkbuske

Lövfällande, höjd 15-30 m

Den vanliga linden är en korsning mellan den småbladiga linden och den storbladiga linden. Den vanliga linden kom till Finland på 1980-talet och den är mycket vanlig att plantera längs vägar och gränder. Den vanliga linden har en hög tolerans mot damm och luftföroreningar, varför den är populär i städerna.

Den vanliga lime blommar i juli och dess berusande doft lockar bin och andra flygande insekter att suga nektar och sprida pollen.

Den vanliga linden är mycket lik sin vilda släkting, den småbladiga linden, men det finns också skillnader. Den vanliga lindens stam är knölig, och det är just från knölarna som den sprider rikligt med groddar. Den sprider sig med groddar, men även om trädet sprider sina frön rikligt i sin omgivning på sensommaren, är fröna tyvärr dåliga på att gro.

12) Tall

Pinus sylvestris, (vanlig) tall, tall

Barrskog, höjd 15-30 m.

Ett vintergrönt träd som kan bli upp till 600 år gammalt, vanligtvis mellan 200 och 300 år gammalt. Tallen är Finlands vanligaste trädslag och är ett barrträd som alla känner till. Tallen växer i hela Finland. Den klarar hårda förhållanden, torka, kyla och näringsbrist, men trädet behöver ljus. Som ett motståndskraftigt träd i många olika jordmåner utgör tallarna hälften av alla träd som växer i Finland. Den lilla distinkta formen på tallkottarna och längden på nålarna gör att den lätt kan särskiljas från granen. Barken på mycket gamla tallar är tjock och djupt räfflad och kallas sköldbark.

Tallens barr stannar på trädet i 3-5 år, och de äldsta barrnen faller av på hösten. Det tar två somrar innan kottarna och fröna utvecklas. När den blommar i början av juni kan dess gula pollen färga närliggande vattendrag.

På finska är ordet för tall mänty, men den kan också kallas honka eller petäjä.

13) Vit poppel

Populus alba, silverpoppel, Silverpoppel

Lövfällande, höjd. 10-25 m

På en blåsig dag känns vitpoppel redan igen på sin allmänna silverfärg. Trädens bark är slät och blek grågrön när den är ung, och när den åldras utvecklas en bark med diamantliknande mönster på stammen. Trädets silveraktiga intryck kommer från de grå-silverfärgade håren på bladens undersida. Bladens ovansida är mörkgrön som hos andra popplar. Popplar är svåra att särskilja eftersom de har en stark tendens att korsa sig med andra trädslag. Det finns uppskattningsvis 35 olika popplar i Finland, varav ingen är vild.

Popplar växer snabbt och bildar rotskott. Popeln används ofta som prydnadsträd i städer.

14) Lilja

Syringa vulgaris, (vanlig) lila, Pihasyreeni

Lövfällande buske, höjd 6-7 m.

Den vanliga syrenen, som hör till olivoljefamiljen, är ett traditionellt prydnadsträd som används på många husgårdar som häck eller som enskilda buskar. Den vanliga syrenen, som kom till Finland från Turkiet och Balkan redan på 1700-talet, har vunnit många hjärtan. Syren växer tätt och producerar många rotskott, vilket gör den idealisk som häck och skyddsbarriär. Bladen håller sig långt in på hösten med ett gult bladverk och börjar falla först sent på säsongen.

Den vanliga syrenen har förädlats till många prydnadsvarianter, och blommornas färgvariationer sträcker sig från rent vitt till mörkt lila. De förädlade syrenerna kallas syringa vulgaris. Förädlingen av den vanliga syrenen hade börjat redan på 1850-talet, det finns över 600 olika syrenvarianter i världen, varav endast några trivs i Finland.

De lila och väldoftande blomklasarna, som är upp till 20 cm långa, blommar i juni och är sommarens absoluta höjdpunkt. Blomklasarna håller bara i 24 timmar i en vas, så blommorna njuter bäst om man låter dem sitta kvar på busken.

15) Damson Plum

Prunus domestica subsp. insititia, krikon, Kriikuna

Fruktträd eller buske, höjd 2-4 m

Damonplommon, en underart av plommon, är ett litet fruktträd eller en buske med vackra vita blommor som blommar varje vår. Frukten är mindre än plommonet och dess rundare sten är, till skillnad från plommonet, fäst vid fruktköttet. Damonplommonen lämnas i fred av fåglarna under skördesäsongen, men mårdhundar och grävlingar äter gärna de fallna frukterna.

Damsonplommon har odlats i Finland sedan 1700-talet. Man tror att Damaskus i Syrien är ursprungsplatsen för plommonen, varifrån den följde med romarna till England och sedan av engelsmännen till Amerika.

Damsonplommon har använts för att göra saft och sylt. Det är svårare att äta damson plommon rakt än plommon eftersom fröna inuti är helt fästa vid fruktköttet. Frukten är sur före frosten och den slutliga mognaden, men även den första frosten sötar frukten. Det är särskilt populärt att göra likör av damson plommon.

16) Europeiskt plommon

Prunus domestica, plommon, plommon

Fruktträd, höjd 6-12 m

Det europeiska plommonträdet tros ha uppstått som en korsning mellan körsbärsplommon och slåntorn. Kineserna har redan odlat plommon i 4 000 år, en sort som kallas det japanska eller kinesiska plommonet. Det plommon som vi känner mest till kom till Europa när korsfararna återvände från Mellanöstern. I Finland odlades plommon redan på 1600-talet.

Plommonen blommar samtidigt som körsbären och plommonen, och de är alla vita. Det finns redan tiotals plommonsorter som odlas i Finland. Färgen på plommonträdets frukter varierar från mörklila till fina ljusa lila och gula färger. Ordet"väsky" används på finska för att beteckna en torkad plommon eller plommon. Detta kommer från det svenska ordet"sviskon" för samma betydelse.

Plommon används färska till sylt, saft, marmelad, bakverk och passar särskilt bra som tillbehör till kötträtter. Plommon används som mellanmål och till exempel som pommes frites, som görs av torkade plommon.

17) Päron

Pyrus communis, Päronträd, Päronträd

Fruktträd, höjd 6-12 m

Liksom äppelträdet hör päronet till rosenfamiljen. Dess ursprungsland och ursprung är oklart. Troligen har päronträdet sitt ursprung i regionerna i Centralasien. Det vanliga päronet växer vilt även i södra Sverige, och längre söderut växer det i sin vilda variant i flera länder.

Päronet kräver en varm miljö med sandig och djup jord. Tidigare har de kalla vintrarna i Finland varit krävande för päron som är känsligare än äpplen. Men de varma områdena i södra Finland har gjort det möjligt att odla många olika päronsorter.

Päronträdets blomma är vit och blommar något tidigare än äpplets. Päronträdet beskärs också, nästan som ett äppelträd.

Päronfrukterna är mycket olika beroende på sort och mognadstid. Vissa mognar i augusti-september och håller bara en vecka, medan andra mognar senare och håller sig länge i lager.

18) Sourcherry

Prunus cerasus, surkörsbär, Surkörsbär

Fruktträd, höjd 2-8 m

Körsbäret hör till familjen rosor och Prunus, som också omfattar plommon, aprikoser, äpplen och persikor. Körsbäret skiljer sig ganska mycket från dessa. Dess frukt är faktiskt en stenfrukt. Inuti frukten finns en sten med endast ett frö inuti. Sur- och sötkörsbär odlas vanligen för sin frukt. Surkörsbär delas in i två typer, Amarelle och Morello. Av dessa har Amarelle en ljus färg och dess saft är klar eller ljusröd. De är förvånansvärt söta trots att de kallas surkörsbär. Morello, å andra sidan, har en frukt och juice som är mörkröda med en bitter smak. De flesta körsbärsträd som växer i Finland är Amarelle.

Surkörsbär har odlats i Finland i cirka 500 år. På grund av det svala klimatet är surkörsbär vanligare än sötkörsbär. Den globala uppvärmningen kommer att utvidga sötkörsbärens naturliga utbredningsområde längre norrut.

Prydnadskörsbär är en växande grupp av körsbärsodlingar, där det inte är fruktens smak eller användbarhet som är viktig, utan trädets dekorativa egenskaper och färgen på blommorna och höstlöven.

Den japanska Hanami, eller "blomstervisning", är en traditionell festival som äger rum när körsbärsträden blommar. Festivalen har kommit till Finland också, och det ordnas picknickar i parker med körsbärsträd när de blommar.

19) Europeisk ek

Quercus robur, ec, ek

Lövfällande, höjd. 10-20 m

Eken är en art som är inhemsk i detta område. På Lohjansaari finns flera stora och vidkroniga ekar. Eken växer i en lövskog och har en rak upprättstående stam med sparsamma grenar. Sådana ekar med raka stammar användes en gång i tiden för att bygga fartyg. Eken var skyddad från 1500-talet till 1886. Ekens bark var också en örtingrediens som användes i folkmedicinen. Ekar kan bli gamla, och det är möjligt att hitta några i de nordiska länderna som är upp till 1000 år gamla. Idag används ek till möbler och som prydnadsträd, samt naturligtvis till parkettgolv. Det finns många rotsvampar i ekens rotsystem, den mest kända är tryffeln, och man har försökt plantera den i rötterna på unga ekar. Upp till 500 insektsarter är beroende av ek på ett eller annat sätt.

Ekollon från ekar är rika på näringsämnen och samlas in som föda av ekorrar, gaddor, gnagare, möss och nötkråkor som trivs i området. Samma djur sprider också ekar genom att gömma matförråd i marken och ofta glömma bort att hämta ekollonen. Ekollon är bittra i smaken och lämpar sig därför dåligt för mänsklig konsumtion. De har dock ibland använts som ersättning för kaffe. Kommersiell insamling av ekollon hör inte till allemansrätten.

A) Alvedon

Alnus glutinosa, klibbal, svart al

Lövfällande, höjd. 8-20 m

Den vanliga alen trivs i närheten av sjöar, floder, bäckar och hav och klarar tillfälliga översvämningar och även skugga, men inte torka.

Den vanliga alen hör också till de lövträd som blommar innan löven faller. I söder sker detta redan i slutet av mars. Alen är det enda lövträd, tillsammans med gråal, som kastar sina blad när de är gröna. Trädet kan binda kväve med sina rotknölar, så det behöver inte kvävereserver från bladen för vintern.

Det finska namnet på den vanliga alen, tervaleppä, som betyder "tjäral", tros härröra från den tjärliknande klibbigheten hos dess knoppar och blad.

En gång i tiden användes träet från den vanliga alven bland annat för att tillverka träskor. Alven håller länge utan att ruttna och har därför använts till olika konstruktioner som är utsatta för vatten. I dag är den, liksom aspen, ett populärt ytmaterial i bastur.

B) Europeisk vit alm

Ulmus laevis, vresalm, Pennywort

Lövfällande, höjd. 12-20 m

På gammalt finskt folkspråk kallas den europeiska vitalmen"kynneppää" och den har länge varit ett skyddat tempererat lövträd. På den här öns stränder finns dussintals, om inte hundratals av dessa träd.

Den europeiska vitlommen växte i Finland redan för 6000 år sedan, även mycket längre norrut än idag. När klimatet började svalna efter den varma perioden efter istiden flyttades gränsen för vitlommens naturliga livsmiljö längre söderut. Vitalmen föredrar fuktiga livsmiljöer och växer vid stränder av sjöar och tjärnar samt vid strandlinjer som orsakats av sjunkande vattennivåer.

Vit almar används ofta som träd för alléer eller i parker. Den vita almen kan överleva när den planteras så långt norrut som till Uleåborg.

Vit almar skiljer sig från den andra skyddade almen, skottalmen, när det gäller blad, växtegenskaper, knoppar, blommor och frukter. Bladen är oregelbundna på båda almarna, bladen på den vita almen är släta och glänsande på ovansidan men är täckta med mjuka hår på undersidan. Bladen på den skotska almen är däremot något mindre oregelbundna och är grova på ovansidan. Den vita almen blommar innan bladen kommer ut, och när frukterna mognar och faller i slutet av juni, färdas de längs vattenvägarna till nya livsmiljöer.

Den vita almen är omgiven av en dunge som blev skyddad våren 2021 och som heter Kynnepäää, vilket är det gamla finska ordet för vit alm.

C) Gråal

Alnus incana, gråal, europeisk al

Träd eller buske med en eller flera stammar, höjd 3-15 m.

Grå al har fått sitt namn på grund av den grå barken på stammen och grenarna. Efter avverkning eller skador på barken blir gråalens ved rödbrun. Den rödaktiga färgen ligger bakom det finska namnet på trädet harmaaleppä, eftersom leppä är ett gammalt finskt ord som betyder blod.

Den snabbväxande men kortlivade gråalgen sprider sig över stora områden med hjälp av både rotskott och lätta frön som sprids tidigt på våren. Flera vedsvampar bidrar till nedbrytningen av gråal, vilket förklarar den korta livslängden, ofta bara 50 år. Gråal är redo för avverkning vid cirka 30 års ålder. Gråal används som timmer, men gråal är också välkänd bland kött- och fiskrökare som rökande sågspån. I Finland anses gråal vara det bästa träslaget för rökning.

Grå al, liksom den vanliga alen, är unika lövträd eftersom de är de enda lövträd som växer i Finland som tappar sina blad medan de fortfarande är gröna. Alens rotknölar innehåller speciella bakterier som kan binda kväve från luften. Därför behöver alen inte lagra kväve från bladen för vintern. De fallna bladen är därför en bra källa till kväve för jorden runt alen.

D) Hassel

Corylus avellana, hassel, Hassel

Flerstammig buske, höjd 2-5 m.

Hasseln trivs i kalkrik jord och är en mycket riklig lundväxt på Lohjansaari, vars värsta fiende är granen. Hasseln spred sig till Finland direkt efter istidens slut.

Hasselbusken bildar mycket täta buskar som kan ha upp till 200-300 stammar. Stammarna i mitten av busken är de äldsta, och växten sprider sig utåt i en cirkel runt de första stammarna. På så sätt expanderar den ringformigt tack vare att nya stammar växer från rotskott när de gamla stammarna i mitten dör. Sådana breda hasselbuskens årsringar kallas runna på finska. Rotsprötterna blir gamla och kan bli upp till 1000 år gamla om busken får växa fritt.

Den vindpollinerade hasseln kan ibland börja blomma under varma vårar redan i februari, men vanligtvis i mars-april. Hasselnöts frukter och nötter har använts som livsmedel sedan stenåldern. Den är mycket rik på näringsämnen och innehåller 60 % fett samt protein. De hasselnötter som finns i butikerna är inte produkter av denna sort, utan nötter från den besläktade filbert-arten. De vanliga hasselnötterna är lika goda, men mindre. I Finland krävs markägarens tillstånd för att samla in nötter.

E) Scots Elm

Ulmus glabra, skogsalm, berglava

Lövfällande, höjd. 15-25 m

Skottlönn är ett vackert tempererat lövträd som bara finns vilt i södra Finland. När den odlas kan den skotska almen överleva så långt norrut som Uleåborg.
Liksom den europeiska vita almen fanns den skotska almen längre norrut än vad den har idag under den varmare perioden efter istiden.

Träet från den skotska almen är hållbart och tål fukt mycket bra efter att ha torkats ut. Den skotska almen har till och med använts till vattenpumpar och rör. På 1930-talet grävdes ett underjordiskt vattenledningsnät, som byggts med rör av skotsk alm på 1600-talet, ut i London och bevarades i mycket gott skick.

Den skotska almen skiljer sig från den andra skyddade almen, den europeiska vita almen, när det gäller blad, växtegenskaper, knoppar, blommor och frukter. Bladen är oregelbundna på båda almarna, bladen på den skotska almen är grova på ovansidan, medan den vita almens blad är släta. Den skotska almen blommar innan bladen kommer ut. Frukten är en liten skalbagge. Fröna mognar i juni-juli och faller sedan till marken. Groddning av nya skott sker ofta under samma sommar. Skottalmen sprider sig också med stubbskott, men den producerar inga rotskott.

Den skotska och den vita almen är skyddade i hela Finland.

F) Get pil

Salix caprea, sedge, Raita

Lövfällande träd eller buske, höjd 6-20 m.

Getpil, som växer som ett träd med en enda stam eller en buske, tillhör familjen pilväxter. Den växer naturligt upp till de nordligaste delarna av Lappland. Den trivs i friska och näringsrika hedskogar samt i kanten av vattendrag och åkrar. Den är därför inte särskilt krävande när det gäller jordmånen i sin livsmiljö.

Getpil är en riklig födokälla för många insekter. Hundratals stora fjärilsarter, bin, humlor, getingar och många andra använder getpilen som föda. Bladen och stjälkarna från getpilen äts av älgar, hjortar, harar osv. i skogen. I det latinska namnet på getpil finns ordet caprea, som också betyder get. Namnet kommer från en illustration av växten av den tyske botanisten Hieronymus Bock, där en getpil äts av en get.

Liksom andra pilar blommar getpil ofta innan bladen kommer ut. De gula, fluffigare blomställningarna är hanliga, dvs. ståndare, och de grönare, mindre blomställningarna är kvinnliga, dvs. gynoecium.